linneaborealis

Jag fick höra om osteopati första gången för snart tio år sedan. Vid den tiden var jag fast besluten om att jag skulle studera till naprapat men när en klok kvinna jag känner nyfiket frågade varför och jag berättade, var hennes kommentar Det låter som att du borde bli osteopat istället. Jag hade aldrig ens hört ordet och när jag bad henne berätta tyckte jag helt ärligt att det lät för flummigt.

I tonåren valde jag mellan två spår; arkitektur eller hälsa. Idag kan jag ofta känna att jag ändå valde båda för jag kan se många likheter mellan osteopati och arkitektur i hur man ser på kroppen. Givetvis kommer jag att berätta mer om detta framöver men tills dess... En byggnad behöver ett fundament för att kunna stå upp mot gravitationen, samma gäller för våra kroppar. Konstruktion, mekanik och hållfasthetslära är andra begrepp som lätt kan appliceras på den osteopatiska filosofin.

Varför det blev just osteopati vet jag mycket väl. Jag hade en tydlig bild av hur jag ville arbeta och den har växt fram under många år. Redan som barn tyckte jag om att massera axlarna på kompisar och hela tjocka släkten när vi sågs på middagar, ofta gick jag bordet runt och det var såklart alltid uppskattat - kanske mest av mormor och farmor och stått i köket hela dagen ;) Jag var även väldigt nyfiken på människokroppen i allmänhet och kanske graviditet, förlossning och bebisar i synnerhet. Inte helt otippat är det idag en dröm att få fokusera på den biten framöver. Jag minns även hur jag rätt tidigt blev lyhörd för kroppens signaler och funderade över dessa. Jag började "behandla" mig själv om jag exempelvis hade ont i huvudet eller ryggen och med den kunskap jag har idag kan jag faktiskt se att jag inte var helt ute och cyklade.

Osteopatins välutvecklade och hundrafemtioåriga filosofi visade sig stämma väl övererens med min syn på människan och hälsa. Jag tvekade aldrig, jag visste med en gång och är fortfarande helt säker på att jag valt rätt. Jag är inte emot någon annan profession, jag är bara för osteopatin.